← Tillbaka

"Resan hit var hemsk, men för den som kommer från Afghanistan var den ingenting"

14 mars 2017 av AllmänMedicin

Artikel publicerad i AllmänMedicin 1-2017. Rapport om hälsoundersökning av ensamkommande flyktingbarn.

Författare: Kristian Svenberg, Flyktingmedicinsk mottagning, Närhälsan, Göteborg, och Sahlgrenska Akademin, Göteborgs universitet, Avdelningen för Allmänmedicin.

I denna rapport redovisas resultat från hälsoundersökningar av ensamkommande asylsökande barn hösten 2015. De flesta var fysiskt friska men några hade resttillstånd efter misshandel och många hade sömnproblem. Barnen hade olika strategier att hantera sina upplevelser före och under flykten till Sverige. Mest av allt gällde oron osäkerhet i asylprocessen och i de flesta fall avsaknad av möjligheter till familjeåterförening.

Alltfler av dessa barn hotas nu av utvisning, vilket kommer att ske då barnet fyller 18 år. Ett återvändande ter sig många gånger omöjligt och är dessutom förenat med livsfara. De ensamkommande barnen borde undantas från den nya lagen och beredas permanent uppehållstillstånd i Sverige. Ett sådant beslut skulle drastiskt förbättra den psykiska ohälsa som nu sprider sig i denna grupp och som sjukvården har små möjligheter att påverka.

Flyktingmedicinsk Mottagning, Närhälsan, Göteborg, har tre huvuduppgifter. På remiss från Arbetsförmedlingen (AF) träffar vi nyanlända som har hälsoproblem under etableringsfasen. Vi gör också hälsoundersökningar på asylsökande (HUA) och organiserar en hälsoskola för nyanlända i AF:s regi.

På grund av den kraftiga ökningen av antalet ensamkommande barn utförde vi under november – december 2015 68 HUA via en mobil klinik på två asylboenden i Göteborgs-regionen (tabell 1). Forskning i Sverige i detta ämne är bristfällig. Någon svensk rapport eller undersökning har inte gått att finna.

I en hälsoundersökning, som är frivillig, ingår ett hälsosamtal, en kroppsundersökning och provtagning. Upplägget varierar över landet. Syftet är att få en uppfattning av den asylsökandes hälsosituation och upptäcka behandlingsbara eller smittsamma sjukdomar. Den asylsökande får också möjlighet att berätta om händelser i hemlandet och om upplevelser under flykten som kan ha påverkat hälsan.

Metod

Den mobila kliniken var aktiv en dag i veckan under knappt två månader. På en dag utfördes i medeltal åtta hälsoundersökningar. Samtliga barn befann sig mitt i asylprocessen och hade varit i Sverige i genomsnitt sex månader. I teamet ingick en undersköterska som tog blodprover, en läkare (specialist i allmänmedicin) och två sjuksköterskor som jobbade växelvis. Undersköterskan var närvarande vid samtliga tillfällen. 

Varje hälsoundersökning tog c:a en timme. Professionell tolk fanns närvarande under samtliga möten.

Sjuksköterskan inledde med ett hälsosamtal enligt den mall för hälsoundersökningar av barn som utarbetats i Västra Götalandsregionen [1]. Samtalet berörde tidigare och aktuell hälsa, familjesituation samt upplevelser i hemlandet och under flykten. Sjuksköterskan anpassade frågeformuläret i mallen till varje individ, då inte alla ville berätta om sina upplevelser i detalj. Samtliga tillfrågades specifikt om hur de sov på natten. Samtalet varade mellan tjugo och trettio minuter och kommunicerades sedan till läkaren som utförde en kroppsundersökning och gavs möjligheter att komplettera anamnesen.

Sist togs blodprover. Provtagningen omfattade Hb, SR, blodsocker, serologi avseende Hepatit B och C och HIV, antikroppar mot hepatit B och tetanus, IGRA (Quantiferon, ett immuntest som mäter reaktionen på latent tuberkulos) och på flickor rubellaserologi. Journalkopia skickades sedan till skolhälsovården (de flesta barnen gick, sex månader efter ankomsten till Sverige, i skola) för information om barnets hälsotillstånd och som underlag för kompletterande vaccinering.

Resultat

Samtalet

Majoriteten av barnen var tonåriga pojkar från Afghanistan. Beroende på situationen i hemlandet hade många tidigare flytt till Iran med sina familjer. De flesta beskrev sin tidigare hälsa som god.

Berättelser om övergrepp av polis och militär var vanliga och de afghanska barnen fick inte gå i skola i Iran. Många hade jobbat på olika byggen och i fabriker och vittnesmål om arbetsplatsolyckor var vanliga. Många hade endast en förälder – oftast modern – kvar i livet. Släktkonflikter och dödshot från talibanerna var också motiv att fly hemlandet eller Iran.  Den enda flickan med afghansk bakgrund var sexton år och hade flytt undan hot om sexuellt våld i Iran.

De flesta berättade om svåra upplevelser på resan mot Europa, särskilt på gränsen mellan Turkiet och Iran. Barnen blev ofta beskjutna av iransk militär och många tappade kontakten med reskamrater och släktingar som var med på färden. De flesta som berättade något om resan hade blivit slagna och misshandlade av smugglare. Båtfärden mellan Turkiet och Grekland var för många en skräckfylld upplevelse.  Det var vanligt med diarréer och buksmärtor under resan. Som förklaring angavs att man ofta tvingades dricka dåligt vatten.

Som en pojke uttryckte det: ”Resan hit var hemsk, men för den som kommer från Afghanistan var det ingenting”.

Barnen från Somalia berättade om hot och våld från milisgruppen Al Shabab. Flickor kan välja att fly för att undvika att bli bortgifta. En av flickorna från Eritrea berättade att hon flytt av rädsla för att bli inkallad till den långa militärtjänsten, de övriga ville inte berätta.

Psykisk hälsa

47 barn uppgav sen insomning, uppvaknanden och/eller mardrömmar. Av dessa remitterades åtta barn till BUP-mottagning eller vårdcentral för samtalskontakt och åtta barn diskuterades med kontaktman på boendet för att få särskilda insatser. Om de övriga gjordes speciella notat i journalen för information till skolhälsovården. Vi hade också direktkontakt med barnets kontaktperson på boendet. Som orsak till sömnbesvären angav de flesta tankar på familjen i hemlandet och upplevelser under flykten. Då detta kom på tal var det inte ovanligt att de blev ledsna och grät.

Fysisk träning i grupp – fotboll, simning och olika kampsporter – hade en viktig funktion i att avleda tankarna. De flesta såg positivt på skolarbetet men uppgav att de var trötta.

Fysisk hälsa

Ett fåtal hade besvär av olika skador som följd av misshandel och tortyr, bl.a. öronvärk och trumhinneperforation, resttillstånd efter frakturer och hudsjukdomar, främst skabb, samt brännmärken. En pojke uppvisade tre 5x5 cm blåröda sår på buken. Detta var trycksår av hans midjebälte, då han tvingats sitta framåtlutad i tre dygn i ett trångt bagageutrymme.

Undersökningen

Majoriteten uppvisade inga allvarliga avvikelser vid kroppsundersökningen. Dock hade de flesta läkta ärr här och var på kroppen. Vissa förklarade dessa med sviter efter misshandel, andra ville inte berätta. I tio fall sågs rester av en långdragen utläkt misstänkt skabbinfektion. Många av de afghanska pojkarna såg muskulösa och vältränade ut. Då vi frågade dem varför berättade de att de hade styrketränat i hemlandet eller haft ett tungt kroppsarbete i Iran. Vårt intryck var att den uppgivna åldern hos den absoluta majoriteten av barnen verkade stämma.

De som hade besvär eller funktionshinder efter tidigare skador remitterades vidare för behandling. Hos två somaliska pojkar gällde detta trumhinneperforation efter misshandel och sviter efter brännskada som följd av tortyr. En afghansk pojke hade ena handen gravt stympad efter en explosion och remitterades till handkirurg.  

Pojkarna var lättillgängliga i undersökningen, kanske för att den skedde på ”hemmaplan”.

Provtagning

Totalt nio hade positivt Quantiferon. Dessa remitterades till barnmottagning för vidare utredning på misstanke om latent tuberkulos.  De var alla symtomfria, åtminstone avseende lungtuberkulos.  En uppvisade positiv HBSAg, troligen kronisk hepatit B och remitterades för utredning, liksom en flicka från Eritrea som hade en grav järnbristanemi. Serologiskt saknade majoriteten skydd mot HBV och hade dåligt skydd mot stelkramp. Samtliga flickor var immuna mot rubella. Övriga prover var normala.

Barnens tidigare vaccinationshistoria var okänd. De flesta pekade dock på ena axeln, där man kunde se ett misstänkt BCG-ärr.

Diskussion

Flyktmotiven för dessa barn varierar. Förföljelse och hot i hemlandet dominerar. Bland afghanerna är de flesta hazarer, en shiamuslimsk folkgrupp som förföljs och dödas av talibanerna. Familjerna har ofta tidigare flytt till Iran, där situationen är riskfylld och barnen saknar basala mänskliga rättigheter. I Iran hotas de afghanska pojkarna också att skickas som barnsoldater till Syrien. Via olika smuggelnätverk ordnar familjerna eller barnen själva pengar för den farliga resan till Europa. Denna sker ibland i samråd med familjen, som hoppas att barnen ska skaffa sig en bättre framtid i Europa, kanske bidra ekonomiskt eller helt enkelt komma i säkerhet [2,4,5].

Flyktvägen från Östafrika till Europa är extremt farlig. Ligor kidnappar barn från smugglarna och pressar pengar från släktingar. I Libyen fängslas barnen ofta och utsätts för olika former av övergrepp. Många blir slagna och brända med olika föremål och flickor riskerar att våldtas.

Barnen är oftast fysiskt friska. Detta är inte konstigt, då de annars inte skulle klarat av påfrestningarna under flykten.

Bland de psykiska symtomen dominerade sömnbesvären. Man oroar sig för familjen, för kraven i det nya landet och även ibland från familjerna i hemlandet eller i Iran. Osäkerheten i asylprocessen bidrar också till stor oro.

Barnens berättelser blir ofta fragmenterade. Detta kan bero på en tvekan att berätta om hemska upplevelser men det kan också finnas en bristande tilltro till den som lyssnar. Varför ska jag berätta något för den här personen? Kan jag lita på honom? Hur ska hon kunna förstå vad jag gått igenom? Resan har ofta varit så kaotisk att man heller inte vet var man ska börja. Toleransnivån kan vara olika. En pojke sade: ”Jag blev ofta slagen, men det är inget att tala om, det är så det är”. Eller: ”I Ungern blev jag rånad på allt jag hade och fick sova i skogen i flera nätter”. Barnen har också olika strategier att hantera sina upplevelser. En pojke sade: ”Jag kan koncentrera mig jättebra i skolan, bara ingen frågar mig vad jag varit med om!” Andra nappar på erbjudande om en samtalskontakt.

En hälsoundersökning kan aldrig ge en fullständig bild av en persons hälsa och bakgrund. Resultaten måste därför tas för vad de är: ett nedslag som riskerar att förmedla en ytlig bild. Även om samtalet i detta fall sker med hjälp av en professionell tolk går mycket information förlorad. Någon uppföljning av barnens hälsotillstånd har inte gjorts.

Mötet med dessa barn väcker starka känslor. Vi diskuterade detta tillsammans efter mötena. Dessutom hade alla tillgång till regelbunden professionell handledning. Vad vi bar med oss efter dessa möten var en beundran av barnens mod, en sorg över vad de fått uthärda, och trots allt en känsla av hopp.

En socionom med mångårig erfarenhet på boendet sade en dag till oss: ”Jag ser dessa barn som i grunden friska tonåringar som oftast har gått igenom hemska saker. Vad de behöver är trygghet och möjlighet att känna tillit”.

De flesta av dessa barn planerar att utbilda sig, speciellt till advokat, läkare eller ingenjör (”ALI”). En fotbollskarriär är lockande, liksom olika konstnärliga yrken.

En förutsättning för att barnen ska lyckas förverkliga sina drömmar är att mottagandet här i landet fungerar. Oro för brister i detta har framkommit i en intervjuundersökning med ensamkommande barn som Barnombudsmannen utfört [4]. En fungerande skolplacering med trygga lärare, en tillitsfull god man/kvinna och engagerad personal på boendet är avgörande för hur det ska gå för dessa barn [5].

Referenser

  1. Hälsoundersökningsmall – Barn. Rev 15-12-11. Enheten Asyl- och flyktingfrågor i Hälso- och sjukvården, Västra Götalandsregionen.
  2. ”Trees only move in the wind”. A study of unaccompanied Afghan children in Europe. UNHCR, 2010
  3. Eide K, Hjern A. Unaccompanied refugee children – vulnerability and agency. Acta Ped. 2013;102(7):666-8
  4. Barn på Flykt. Barns och ungas röster om mottagandet av ensamkommande. Barnombudsmannen, januari 2016
  5. Ensamkommande flyktingbarn och unga. Socialmedicinsk tidskrift 2016;93(1)