← Tillbaka

Recension: EBM i verkligheten

29 december 2017 av AllmänMedicin

Recension i AllmänMedicin 4-2017. Greenhalgh, Trisha. How to Implement Evidence-Based Healthcare. Wiley-Blackwell 2017. 280 s. ISBN: 978-1-119-23852-2.

Författare: Anders Lundqvist andlundqvist@gmail.com 

I SKL-projektet Nationellt kliniskt kunskapsstöd pågår för närvarande en närmast industriell produktion av mer eller mindre evidensbaserade riktlinjer, med visionen att varje patient ska få bästa möjliga vård utifrån bästa tillgängliga kunskap. ”Det ska vara lätt att göra rätt!” är en devis som inger förhoppningar om god följsamhet. Själv deltar jag i projektet som ämnesgruppsordförande för de riktlinjer som handlar om ögonproblematik. I det arbetet funderar jag en del över hur den kunskap som förmedlas i dessa kortfattade kunskapsstöd ska komma att hanteras i den ofta komplexa kliniska vardagen. Jag hittade en bok som försöker besvara frågan hur man implementerar EBM.

Trisha Greenhalgh är professor i allmänmedicin från Oxford i England, kanske mest känd för boken Att läsa vetenskapliga artiklar och rapporter – grunden för en evidensbaserad vård, men också för böcker om narrativ medicin och grupper i hälso-och sjukvården. Jag kan rekommendera hennes föreläsningar på YouTube, i synnerhet en som heter ”Real vs Rubbish EBM”.  Med beundransvärd klarsyn leder hon en kampanj för att återge EBM den inriktning som förgrundsgestalten David Sackett lanserade för ett drygt kvartssekel sedan.  ”It's about integrating individual clinical expertise and the best external evidence” [1].

Boken ”How to implement evidence-based healthcare” är frukten av 20 års arbete till stor del tillsammans med bortgångne kollegan Anna Donald. När hennes kursdeltagare i Oxfordkursen Knowledge Into Action efterfrågade en lärobok fick Trisha Greenhalgh anledning att slutföra sitt projekt.

Det handlar absolut inte om någon kokbok för implementering av EBM. Den erbjuder inga algoritmlösningar eller enkla procedurer. Istället bjuder hon läsaren på en introduktion till olika sätt att tänka kring begreppet evidens, människors förmåga att internalisera kunskap individuellt och i olika grupper, hur organisationer hanterar ny kunskap, lekmannainflytande, ”shared decision-making”, digitalisering, riktlinjearbete, nätverkande och komplexa system.

Implementering av EBM kräver omdöme i förhållande till kontext, tumregler, instinkt och en del tur vad beträffar omständigheterna – detta är hennes budskap. Hon vill skapa intresse för sociologi och andra humanvetenskaper, och hon bjuder oss på en intellektuell upptäcktsfärd genom alla kapitel. Hon har ett pedagogiskt driv som tilltalar mig. Kapitlena sammanfattas med tio tips, exempelvis ”Ten tips for translating evidence”, där hon erbjuder kloka råd. Hon analyserar den bristande följsamheten till riktlinjer och ger förslag på hur man kan tänka kring det problemet. Ledarskap i grupper betonas i ”Ten tips for leading and facilitating teams”.  Ett av råden lyder ”Don’t be a wuss” (Var inte mesig).

Hon kommer in på erfarenhetsbaserad tyst kunskap som i internaliserad form, förstärkt av kollegial dialog, omvandlas till s.k. ”mindlines”. Vi kan nog alla känna igen oss i detta. Det är spännande och inspirerande att i kapitel efter kapitel ta del av hennes insiktsfulla resonemang. Allmänmedicinsk läsning med både bredd och djup som rekommenderas varmt.

1. BMJ 1996;312:71-72 (13 January) Editorial David Sackett m.fl.