← Tillbaka

En flykting berättar

5 juni 2018 av AllmänMedicin

Anförande inför läkarstudenter termin 5 i Göteborg 180213. Publicerat i AllmänMedicin 2-2018.

Två gånger per termin genomför studenterna på termin 5 på läkarutbildningen i Göteborg ett rollspel där de under ledning av Röda Korsets ungdomsförbund agerar flyktingar från Sverige, där en militärkupp ägt rum. I anslutning till rollspelet hålls en föreläsning med två läkare från Flyktingmedicinsk Mottagning, Närhälsan i Göteborg. Vi berättar här om vårt arbete och berör Mänskliga Rättigheter och lagstiftning om sjukvård för asylsökande och papperslösa.

Denna gång valde vi att ta med en berättelse från en ung man som flytt till Sverige från Syrien 2013. Han accepterade villigt och har också gett sitt godkännande till att hans historia publiceras i Allmänmedicin. Föreläsningen var uppdelad i två pass, och Jihad berättade därför sin historia två gånger. Undertecknad har skrivit ner berättelsen efter att ha lyssnat.

Studenterna i de två grupperna lyssnade intensivt och ställde många frågor. Många var mycket starkt berörda och kom efteråt fram och tackade Jihad.

Kristian Svenberg, Närhälsan Göteborg kristian.svenberg@vgregion.se

Hej allihopa!

Jag heter Jihad och är 27 år gammal. När ni hör ordet Jihad kanske det första ni tänker på är ”heligt krig”. Men egentligen betyder ordet strävan, ansträngning och kamp.

Jag är palestinier från Syrien och föddes i flyktinglägret Yarmouk söder om Damaskus. Flyktinglägret är ett av de största och äldsta palestinska lägren och började byggas efter 1948 i samband med att mina far- och morföräldrar tvingades fly från sitt hemland Palestina då staten Israel upprättades. I lägret bodde som mest nästan en halv miljon palestinier men Assadregimen och tidigare IS har nu bombat sönder det och idag lever endast 5 000 människor där. Som palestinier i Syrien är man ”statslös”, som bland annat innebär att man saknar pass och man har inga möjligheter att på laglig väg lämna landet.

Jag läste ekonomi och bodde med mina föräldrar och två syskon i Yarmouk. Jag jobbade också på ett FN-kontor i Damaskus. I samband med revolten mot Assadregimen 2011 förändrades allt. Folket i Syrien och vi alla krävde demokrati. Min far försvann och är ännu försvunnen. Regimen började angripa lägret.

En dag på hösten 2011 ordnade vi en fredlig demonstration mot regimen. Det var minst ett hundratusen människor, en jättedemonstration. Jag gick långt fram och vi ropade slagord mot regimen. Plötsligt kör fyra militärbilar upp framför oss, och militärer med gevär i händerna hoppar ut. De skjuter skarpt rakt in i folkmassan och minst sex personer dör direkt, bland annat en nära vän som skjuts i huvudet.  Denna händelse leder till en upptrappning av våldet och regimens terror mot människorna i Yarmouk, liksom på andra håll i landet.

Jag väljer att avsluta mina ekonomistudier och tar en snabbkurs i första hjälpen och blir sjukvårdare. Regimen börjar nu bomba lägret med flygplan. Stora MIG-plan störtdyker mot husen och skjuter av sina bomber.  Det är ett fruktansvärt ljud, det värsta jag hört i mitt liv.

En dag i slutet av 2012 bombar regimen en stor moské i lägret och en FN-skola. Jag är i närheten och kommer aldrig att glömma denna dag. Ljudet av flygplanen förföljer mig fortfarande. I FN-skolan, som jämnades med marken, dog tjugo personer direkt och i moskén, som totalförstördes, dog minst tvåhundra personer. Moskén var full av flyktingar. Jag och de andra sjukvårdarna fick göra så gott vi kunde, men den största och värsta uppgiften var att samla ihop alla döda, försöka lappa ihop olika kroppsdelar så att de kunde begravas. Speciellt minns jag en mamma och hennes tre barn som satt vid en vägg i moskén. På avstånd såg de levande ut men då jag närmade mig såg jag att de var döda. De satt med öppna ögon och hade dödats av tryckvågen.

På detta vis fortsatte det i några månader. I detta läge måste man bara jobba och man hinner inte tänka så mycket. I lägret fanns nu inte bara palestinier utan även syriska flyktingar undan regimens terror i närliggande områden. Regimen jagade de familjer där någon deserterat från armén. För att skrämmas dödades alla i dessa familjer, kvinnor och barn lika.  Regimen jagade också personer som de visste hade utländska kontakter via internet, de som var journalister och liknande. Alla de hittade dödades eller fängslades och torterades.

Flykten – vart skulle den ta oss?

Till slut bestämde vi oss, jag och mina två yngre bröder, de är 20 och 13 år gamla, för att lämna lägret och försöka fly till Europa. Vår mor befann sig redan i södra Libanon och vi hoppades att om vi kunde få stanna i Europa kunde hon komma efter. Min far är sedan länge försvunnen. Jag hade ingen aning om vilket land vi skulle ta oss till. I Holland hade jag en avlägsen släkting, kanske kunde vi komma dit?

Vi lyckades hitta en smugglare som vi betalade och som tog oss till Alexandria i Egypten. Där träffade vi en annan smugglare. Jag började förstå en del av denna verksamhet. Vi betraktades som saker, ting, på samma sätt som dessa personer smugglade vapen och narkotika, främst hasch. Vi betraktades inte som människor. Vi sattes i en buss mitt i natten och for mot en by ute vid kusten. Ett våldsamt skjutande bröt ut, alla femtio personer kastade sig ner och kulorna ven. Som genom ett under skadades ingen. Det visade sig sedan att det var en annan smugglarliga som attackerat bussen för att vissa att denna transport inte var säker, ett utslag av konkurrens mellan smugglarmaffiorna.  ”Ni ska åka med Abu Mohamed istället, inte med Abu Mahmoud, se vad som hände med hans buss!”…

Framme vid vattnet fick vi vänta till nästa kväll och sedan vada ut till en långsmal fiskebåt. Han som hade båten var stressad och jättearg och skrek hela tiden. Jag hjälpte mina bröder ombord och jag såg att skepparen tog min yngste bror och lade honom i ett utrymme där man förvarar fisk och locket stängdes. Jag försökte hjälpa så många människor som möjligt ombord och till sist var jag ensam kvar i vattnet, som räckte upp till halsen. Jag var helt slut. Det var becksvart ute men jag såg att han som hade båten försökte starta motorn. Hade det lyckats hade han inte sett mig och jag hade blivit ensam kvar i vattnet. Men motorn ville inte starta, de hörde mina rop och hjälpte mig ombord. Sedan gav vi oss iväg. Min ena bror, den som inte låg inne i båten, visste inte att hans lillebror fanns där och började skrika och ropa och trodde att han fallit överbord. Men då han fick veta var brodern fanns lugnade han sig.

Jag hinner inte gå in på allt vad som hände under resan, men till sist, då vi var uttorkade och utsvultna, räddades vi av en militärbåt som tog oss till Sicilien. Vi hade tur.

En vecka senare befinner vi oss i staden Rimini. Vi ville inte stanna i Italien, vi trodde inte att det var ett bra land att starta ett nytt liv i. I Rimini träffade vi en smugglare som hade en buss som skulle till Malmö i Sverige. Jag betalade för oss tre, de sista pengarna vi hade och några dagar senare var vi i Malmö. Något vi inte hade planerat. Denne smugglare var en ganska bra typ, bättre än dom i Egypten, även om han tog jättemycket pengar av oss. Men det är ju på grund av honom jag står och pratar här idag, eller hur?                

Sverige – svårare än förväntat

Detta var på våren 2013. Vi sökte asyl i Sverige. Mina två bröder fick plats på en förläggning i norra Sverige och jag på ett läger i Småland. I åtta månader var jag där, ensam och rädd och väntade på att intervjuas av Migrationsverket. Det var faktiskt värre än att vara i kriget i Syrien. Jag kände mig helt isolerad, totalt ensam och började få psykiska besvär, vilket jag inte tidigare haft.

Till slut kom jag till Göteborg och den första intervjun gjordes. Jag fick efter ett tag besked om att jag, liksom mina två bröder, fick asyl. Den stora lättnad jag kände i början byttes ganska snart i en förtvivlan. Jag började må ännu sämre psykiskt, på ett sätt jag aldrig gjort under kriget eller under flykten. Jag fick ångest, jag kände mig totalt uppgiven, hade hemska mardrömmar och kunde inte koncentrera mig på något. Jag började återuppleva många hemska händelser i Syrien.

Mina bröder var kvar i norra Sverige och jag var inneboende hos en bekant. Ibland, då jag åkte spårvagn, hamnade jag på golvet och trodde det var ett flyganfall, jag skrek och fördes en gång till psykakuten. Där fick jag träffa en läkare som pratade en stund med mig och gav mig några mediciner som jag blev väldigt trött av.

Jag gick runt och försökte vara med på SFI men kunde inte koppla av. Jag sökte en annan läkare akut på sjukhuset psykavdelning. Jag berättade delar av min historia för henne och då började hon gråta. Jag började också gråta då jag trodde hon skulle berätta för mig att jag hade en hjärntumör, för jag kände mig så helt borta i huvudet. Men jag fattade sedan att hon grät på grund av min berättelse. Så började mitt hjärta slå konstigt och jag sökte en tredje läkare som undersökte hjärtat och sade att allt verkare OK, han gav mig andra mediciner ”mot depression” som gjorde att jag kände mig ännu konstigare. Jag fick inget återbesök.

Till slut fick jag kontakt med en mottagning där man lyssnade på mig i lugn och ro och där jag kunde känna mig trygg. Där gick jag under ett år, fick prata i lugn och ro om det som hänt och fick några mediciner som gjorde mig starkare. Detta blev en vändpunkt. Steg för steg kunde jag börja mitt nya liv här i landet.

Jag arbetar nu på Hyresgästföreningen här i Göteborg, jag bor med mina två bröder och min mamma. Hon kom hit ett år efter oss, det var underbart. Vi bor i en trerumslägenhet i andra hand. Jag ska försöka återuppta mina ekonomistudier men de har sagt att jag måste tala bättre svenska först. Mina bröder studerar och jobbar och min mamma mår ganska bra. Vi kan vara tillsammans här i vårt nya land och kämpa ihop, så gott vi kan.

Tack för att ni lyssnat!